Jaha

Jag skulle vara själv ikväll, efter två nätter på raken med B. Tre nätter skulle göra att det känns som ett förhållande haha. Jag är inte redo, inte för något alls egentligen.
Och B är inte min typ. Alls. Han kan nog bli en underbart värdefull vän vad det lider, han är så förbaskat rolig..

Men just nu så känns det bara bra. Han skickar sms om att han vill komma och det är så skönt att sova nära, efter en urladdning.
Hur hände det???
Jag som alltid älskat att sova själv. Rulla av, vända ryggen till, eget täcke - HÅLL DIG FÖR FAN PÅ DIN KANT!!!
Är det du som ändrat mig i den frågan...du har lockat och lirkat och tjatat och väntat. Stått ut. Accepterat. Och sedan fått nog, men då hade vi redan sovit nära länge...
Jag vet inte om jag gillar den förändringen.
Att vilja sova nära kan sätta en i beroendeställning. Man sover bättre med, än utan. Jag vill sova bättre utan. Ensam.

Om jag var rädd med dig, så är det inget emot vad jag är nu. Om jag var cynisk och inte trodde på kärlek innan dig - hur tror du att det funkar nu?
Ibland vet jag helt ärligt inte hur jag ska hantera allting. Alla bubblande känslor.

Du talar till mig med en ton av förakt och trötthet. Tomhet.
Men gör inte det med våra minnen. Snälla, håll dem vackra. De är vackra, de jag inte har solkat ner redan..
Håll våra minnen varma och levande så kanske jag kan tro på kärleken någon gång igen.
Jag önskar dig allt gott. Glöm aldrig det.