Fröken Svår

Det blev inte vi.
Jag vet att jag rapar och upprepar mig i all oändlighet.
Men 3 års saga är ALL nu,
det blir inte mer.

För första gången är vi nog överrens. Ingen av oss orkar.
Jag orkar inte.
Inte.

Det blev för mycket test,
för många prov jag skulle klara av och utstå.
Jag är inte så bra på att följa andras direktioner,
jag skapar mina egna.
Jag är ledsen att jag inte kunde leva upp till dem,
och jag vet att du känner samma sak.

Det var flera dagar sedan vi pratades vid.
Jag saknar dig så det gör ont.
Du är ju min bästa vän,
jag behöver prata med dig,
nu, nyss, hela tiden.
Men det funkar inte.
Kanske kan vi bli vänner nångång igen,
senare,
när känslorna är borta...
"Mina känslor kommer aldrig att minska eller försvinna"
sa du då
men det är klart de kommer att göra.
Det kommer snart någon ny,
du byter snart ut mig.

Själv har jag ångest för att jag redan jagat din kropp på flykten med en annan kropp.
Det hände,
en gång.
Jag saknade dig inte där och då,
inte under den korta tid jag njöt av någon annan.
Annars tänker jag på dig och saknar dig hela tiden.
Konstant.
Du är kärleken i mitt liv.
Jag vet det.
Nu

Prata eller köra på?

Förra veckan var väldigt bra,
är det därför jag tvivlar desto mer nu,
eller börjar sanningen komma ikapp?

Maj har aldrig varit en bra månad för oss,
vi gör ofta slut då,
eller du gör ofta slut då!
För du orkar inte,
du klarar inte,
du funderar

du och dina höga krav

Igår var det du som nämnde ett förhållande igen och igen och igen,
eller försökte få in samtalet på det spåret,
jag var bara ärlig och sa som jag tycker

Jag har ingen aning.
Ju längre tid det tar desto mer tvivel får jag,
desto mer kluven blir jag.
Om vi hade velat detta på riktigt
hade vi inte gjort det vid det här laget då?????
Eller bottnar allt bara i rädsla???

Jo jag vet oxå att vi har en massa bagage,
hahaha jag om någon är väl medveten om vad det gör med människor.
Det är ju därför jag ofta reagerar som jag gör,
det är ju därför jag så ofta ställer till saker,
för att jag är rädd
för att jag har möjlighet
för att det som var förr lever kvar i mig.

Det var längesedan vi pratade om oss,
men nu har vi börjat igen.
Vi har bara varit,
levt och älskat
och blivit mer kära,
nyförälskade
vilket gör att det blir ännu jobbigare att prata,
dessutom är det ju inte min favoritsysselsättning

Jag är bättre på att gömma huvudet i sanden och bara köra på

Vad du vill

Jag ringde dig igårkväll för att prata,
hahaha
det brukar alltid vara tvärtom, du som vill prata.
Men nu var det jag.

Jag kan inte hjälpa att jag blir förvirrad.
Vi är inte tillsammans,
kan inte ens ta ett beslut om att börja träffas på allvar igen.
Typ bara träffa varann och ta en dag i taget, ge fan i andra
"Jag vill inte träffa andra"
säger du,
själv är jag bara tyst...

Va fan vill du att jag gör????
frågade jag
"Jag vill att du gör det du vill, när du vill det"
får jag till svar då...
...och jag känner att det är en del i ett test,
ett test jag aldrig kommer att klara av.
Kommer du att göra det?

Jag antar att jag inte alls var born to make you happy...
Kommer dina val att göra mig lycklig?
Är det du vill när du vill det, vad jag vill?

Åh, om inte alla dessa frågor fanns!!

Jag frågade t o m igår om du skulle kunna hålla dig undan om vi bestämmer oss för noll kontakt igen. Jag påpekade att jag aldrig hade hört av mig förra gången, då det hann gå två dagar innan du ringde och var ledsen.
Du tror inte det, att du kan hålla dig borta.
Nähä, så då är allt upp till mig då...

Antingen gör vi som vi vill jämt och hoppas att det matchar till slut.
Eller så gör vi någon form av överrenskommelse.
Eller så lägger vi ner allt, med min styrka på topp...

valen börjar bli färre,
kanske är det väldigt bra...

Jag är ledsen över att du är ledsen,
jag vill inte att du tvivlar och mår dåligt.
Jag vill att du ska må bra!
Kan jag hjälpa dig med det?

Uppvaktning

Du ringde igårkväll igen.

Sa så mycket vackert
"Jag längtar tillbaka till lördagnatt, det var underbart!
" Hej gobit"
" Du...jag älskar dig"
" Min mamma tycker att vi ska flytta ihop"
" Jag sa till henne att du är kvinnan för mig"
" Jag var in och tittade på dina kort, enbart därför"
"Givetvis kommer vi att sova ihop nästa vecka igen"

Kan man bli annat än förvirrad?????!!!!!
Det är ju för fan slut!

Ändå kan jag bara känna kärlek och hur oerhört gullig du är. Är det här uppvaktningen? Ska du prova med den efter 2½ år?? Men vet du, jag har nog inte varit mottaglig förr, men det är jag nu...är det det du märker???
Jag har aldrig varit mycket för romantiskt dravvel, nu smälter jag bara...mitt hjärta insuper allt och jag vill bara ha mer....men jag försöker tänka realistiskt, jag vet att vi inte är tillsammans igen. Att allt bara kan gå åt helvete. Och att kontakten sjunker till noll.

Men som sagt, jag måste ta chansen. Jag har inget annat val.

Styrkan försvann när du ville vara med mig..

Haha,
jag skrev att jag var stark.
Vilket skämt...
Om jag är stark, varför tillbringade vi då lördagnatt och hela söndagen tillsammans????
Och vilket dygn det blev! Vilken romantik och vilka känslor.
Jag vidhåller att det här är sjukt..

Lördagkväll, alkohol, vänner och glada skratt.
Du blev upprörd, arg - för jag ville inte att du skulle komma till den fest jag var på. Frågan var om du litade på mig, eller inte. Och vad fan ska du lita på??? Det är ju slut!!!
Du ville vara med mig.

Jag gav mig hem till dig, kom dit vid tolv på natten. Du bråkade en stund, men det gick över väldigt fort när du lyssnade på mig.

Du öppnade en flaska rött vin, tände ljus i sovrummet och ledde mig in. Klädde av mig stilla, jag drack vin från din mun, ljuslågorna fladdrade.
Det var underbart! Helt underbart!!!
Vi snurrade runt isängen och i varann till 4 på morgonen innan vi duschade tillsammans och sedan somnade utmattade, nära..

På morgonen väckte du mig och vi fortsatte.
Sedan gick vi upp o tittade på film, åkte hem till H och hämtade mina saker. Var ute och gick, lagade mat, mös. Och hela tiden talar du om för mig hur mycket du älskar mig, hur mycket du vill ha mig. Vi pratar t o m om giftermål ibland, på skoj antar jag, men ändå..

Minsta grodan kom hem och han tycker ju om dig lika mycket som jag så det blev en härlig kväll för oss tre. Natten tillbringade vi, du och jag, nära, under samma täcke - men inget sex..
Du pussade mig imorse när du åkte, precis som vanligt.

Oj vad stark jag är!
Oj vad jag kan stå emot!

Och nu har vi en ny vecka.
Du har skickat sms idag och tackat för god matlåda. Vi har bokat bowlingtid på fredag med dina barn och mina barn.
Jag mår inte dåligt, inte alls.
Jag känner mig snarare nyförälskad...men det är sjukt. Och frågan är om vi har ett "långsamt farväl" och bara drar ut på allt. Eller om vi någonsin kan få ihop det igen.
Jag skulle aldrig tvivla på att prova igen. Det finns alldeles för mycket känslor...jag önskar bara att alla frustration som kommer från dig kunde försvinna.
Och säkert har vi gjort fel val igen....
MEN JAG KAN INTE VÄLJA ANNAT!!!!!!

Det ringde visst

Det blev lunch på stan med S. Han förstår inte vad vi håller på med, han är inte den enda.
Jag tror inte att så många inser vad vi innebär för varann egentligen, eller hur långt vi har kommit...

16.45 ringde telefonen. Ditt nummer i displayen.
Hjärtat slår hårdare, fortare - jag blir svettig.
Svarar och reser mig, sedan går jag omkring konstant med hjärtat i halsgropen under de 45 minuter samtalet varar...
Du gråter, är ledsen, upprörd. Jag ber dig att lugna dig. Sedan pratar vi. Om allt och inget. Om hur vi mår. Om att du känner att du gör fel som ringer, men att du ändå måste. Efter bara två dagar utan mig...det säger mycket i min värld.
Jag blir lugn av att prata med dig, mår bra, där och då. Det är så underbart att höra din röst, höra dig skratta till mot slutet av samtalet. Mitt hjärta slår volter i bröstet.
Min kropp skriker KOM HIT!!!!! Men jag säger inget om det, trots att jag hör att du vill ha en inbjudan. Jag är stark, står emot, den här gången...

Vi lägger på och jag tror för en sekund att det ska kännas mycket värre. Att det ska göra mer ont. Men det händer inte. Jag mår fortfarande bra.
Jag mår bra över att höra att du är lika ledsen som jag, jag mår bra över att höra att du inte vill att jag ska gå hem med andra. Samtidigt försöker jag att inte få förhoppningar.

Det är så sorgligt allting. Hur kan vi inte förstå varann, hur lyckas vi bara prata förbi varandra? När jag tror att vi vill samma sak i slutändan.
Du säger att just nu känns allting fel, alla val blir fel - och jag kan bara hålla med...
Det känns skitfel att vara utan dig, att inte ha dig här i soffan, i sängen, i mig!! Men det gör inte att vi kan sätta oss i ett förhållande på en gång igen för att inte förlora varann...allting blir fel...hur vi än gör...

Jag vet bara att jag älskar och att jag är älskad.
Hur går man vidare då??

An ounce of peace is all I want for you, Will you never call again?

Fredag.
Igår var en hemsk dag, den kändes alldeles för lång - den här lär väl inte bli bättre.
Men jag ska snart sätta igång och hitta på lite annat, för att inte tänka. Inte hela tiden i allafall.

Men hallå, det är fredag. Ledig, barnfri. Det brukar vankas fest, alkohol och krogen. Jag har sagt att jag inte ska gå ut i helgen, men nu vacklar jag oerhört.
Jag vet att jag inte behöver det, jag (om någon) vet hur mycket dumt man gör under alkoholens inverkan, speciellt om man är ledsen.
Men jag är ju så pantad oxå!! Jag vill inte sitta hemma själv och veta att du är ute och roar dig och hittar andra som får värma din säng!! Då vill jag göra precis samma sak!!!
Som jag sa, pantad.

Vi hade pratat om saker att göra denna helg, eller du försökte planera, jag var vrång och sa att eftersom det är slut ska vi inte planera....ånger nu...men det är klart, vi hade väl ändå inte gått på Clintans nya film ikväll, eller haft ett Tequila-race imorgon...

Jag är innerligt livrädd för vad som kommer att hända den här helgen. Och hur allt kommer att kännas. Jag brukar vara med dig de här nätterna, i allafall efter två när jag vinglar fram över Kungsgatan upp till söder, för att få vara med dig.
Det är slut med det nu.
Allt är bara slut.
Eller?
Kommer du att höra av dig igen?
Jag har så svårt att se att våran saga bara är över, att vi bara gett upp. Är det verkligen dags att bara ge upp nu? Jag hade så många drömmar...om oss...jag måste sluta drömma...

Fredag var det!
Jag vann på Bomben igår. Hockeymatcherna :)
men det är riktigt kass utdelning. Men hallå! Jag vann i allafall.
Promenad väntar, stan väntar, bibblan väntar.
Sedan har jag en hel del måsten, men vi får väl se hur det blir med dessa....

Såhär skrev jag i tisdagskväll förra veckan

Ja det här skrev jag ner i tisdagskväll förra veckan efter att jag slängt på luren i örat på dig. Även då var jag väldigt arg, frustrerad.
Jag vet nu att mycket av det här inte stämmer, vi har pratat om det flera gånger om. Men jag vill och behöver minnas känslan, så därför får det komma med här.
Ibland måste jag ta ett steg tillbaka och inte hetsa upp mig och ge mig iväg i tankarna...som alla andra människor...trots att jag egentligen inte vill vara som alla andra....

Så jävla arg som jag är nu var det längesedan jag var!
Men egentligen kanaliserar jag känslan som ilska, för att slippa andra känslor.
Egentligen känner jag mig lurad och oändligt besviken.
Var det den här tönten du var? Hela tiden? Blev jag så förbannat lurad?
Jag som känner mig ganska luttrad tycker att jag borde ha sett igenom dig för länge sedan. Men det gjorde jag inte..
Jag trodde på det du sa. Jag lät mig luras, ledas.
Jag ville så gärna tro att det skulle kunna bli vi igen, men innerst inne visste väl jag oxå.
Du hade rätt. Allt skulle komma att sluta med en krasch. Den kraschen kom ikväll, men inte av en anledning vi båda trodde.
Utan att jag blev heligt förbannad på ditt trötta, flata, ointresserade sätt.

Vill du inte ha mig så ska du fan slippa! Tro mig!
Jag orkar inte med detta längre. Alls.
Jag orkar inte med dig längre. Alls.
Du kan inte ge mig det jag behöver eller vill ha.
Du är tråkig, trött, enkelspårig, ömhetstörstande, skyller allt på mig mm mm.
Jag behöver dig inte.

Jag kommer fan att sova gott inatt!
Konstigt nog.

Behöver jag tillägga att jag inte sov gott alls den natten, heller....