Jag kom hem i lördags

Det var några dagar sen igen...
Vill ni veta varför??

Jag försöker samla ihop mig och mina tankar efter helgen som inte alls slutade som jag hade tänkt mig. Någon som är förvånad??

Fredagkväll var jag på en dejt. En fullkomligt urusel dejt som återigen bara påvisade det jag säger om att jag inte ska dejta, jag är mycket bättre på att prata, kallprata, naken, efter sex... Jag tackade för mig redan före klockan 22 och for till den yngre barnlöse kille jag träffat ett par gånger. Klockan 2.23, någon minut efter att vi släkt lampan och sagt godnatt kom det första sms:et.
Jag såg att det var Du som var avsändaren, så jag läste det inte ens. Det kom två till, ganska snart efter det första, och jag var tvungen.
Med bultande hjärta och svettiga händer öppnade jag messen, fast jag egentligen visste redan vad som stod.. "Har du sällskap? Vill du ha sällskap?! "Jag saknar dig så oerhört" "Jag älskar dig"...
Det var jobbigt att läsa och JA jag vet att det var fyllesms, men det var ändå jobbigt.
Jag svarade som det var; att jag var upptagen...

Sov ytterst dåligt och åkte till jobbet morgon efter.
När jag slutade jobbet hade det gått några sms och jag ville höra hur du mådde. Vi pratade. "Kom" sa du. "Kom och var med mig" och givetvis sköt jag upp mina planer och åkte till dig.

När jag såg dig igen, hamnade i din famn, i din soffa, i din säng - så var det som att komma hem. Inte enklare än så. Inte svårare än så. Jag kom hem.
Vi pratade och låg om vartannat hela natten. Och jag sov så bra. Nära. Bredvid dig.

Jobbade hela söndagen igen. Nu riktigt trött, men ändå lycklig...och ledsen...vad skulle hända nu? Träffas vi igen?
Du hämtade mig på jobbet, vi åt ihop, vi kramades, vi grät och pratade (ja om samma saker som så många gånger förr) du sa att du vill få garantier att jag ska säga samma sak igen och igen. Du sa att kommer vi nånsin att göra detta igen så vill du gifta dig med mig! Du har aldrig velat gifta dig nånsin förr, med nån. Hur fan ska jag tolka det????

Något förvirrad nu igen. Det kommer att bli mer dravvel, tro mig...
Och nej vi är absolut inte tillsammans, det blev ett kort samtal i måndags - du är borta på jobbresa. Jag är borta i huvudet.
Men ändå har jag kommit hem igen...

Jaha

Jag skulle vara själv ikväll, efter två nätter på raken med B. Tre nätter skulle göra att det känns som ett förhållande haha. Jag är inte redo, inte för något alls egentligen.
Och B är inte min typ. Alls. Han kan nog bli en underbart värdefull vän vad det lider, han är så förbaskat rolig..

Men just nu så känns det bara bra. Han skickar sms om att han vill komma och det är så skönt att sova nära, efter en urladdning.
Hur hände det???
Jag som alltid älskat att sova själv. Rulla av, vända ryggen till, eget täcke - HÅLL DIG FÖR FAN PÅ DIN KANT!!!
Är det du som ändrat mig i den frågan...du har lockat och lirkat och tjatat och väntat. Stått ut. Accepterat. Och sedan fått nog, men då hade vi redan sovit nära länge...
Jag vet inte om jag gillar den förändringen.
Att vilja sova nära kan sätta en i beroendeställning. Man sover bättre med, än utan. Jag vill sova bättre utan. Ensam.

Om jag var rädd med dig, så är det inget emot vad jag är nu. Om jag var cynisk och inte trodde på kärlek innan dig - hur tror du att det funkar nu?
Ibland vet jag helt ärligt inte hur jag ska hantera allting. Alla bubblande känslor.

Du talar till mig med en ton av förakt och trötthet. Tomhet.
Men gör inte det med våra minnen. Snälla, håll dem vackra. De är vackra, de jag inte har solkat ner redan..
Håll våra minnen varma och levande så kanske jag kan tro på kärleken någon gång igen.
Jag önskar dig allt gott. Glöm aldrig det.

Du är min gaffatejp

Är det möjligt att läka hjärtat?

Går det att hela? Att börja om från noll.

Näe, jag tror inte det. Man kan möjligen tejpa. Laga. Fixa. Lappa. Hålla ihop.

Du var här idag. Med dina tårar, med din kropp, med din underbara kropp, med hela din uppenbarelse - blev du min gaffatejp. Dina ord lappade, dina vackra ord höll ihop där och då, dina armar runt mig blev klistret och kåtheten i din blick, längtan, helade mig för en stund.

Nu hoppas jag att det håller tätt tills nästa gång och inte glipar nånstans...

Jag valde rätt

Jag svarade på ultimatumet, eller inte direkt.
Vi hade lite att prata om först.
Det blev i telefon igårkväll.
Sedan låg jag och grubblade

mest hela natten...

Imorse kom du,
sket i jobbet,
kom till mig
pratade
älskade
pratade
mer kärlek

och där i sängen
mellan allt
hittade vi alternativ som passar oss båda

I varje fall nu.

Så beslutet togs
och det blir ingen singelsommar i år heller

Trots rädslan
så valde jag kärleken

Ultimatum?

Jag fick ett mail imorse.
Med vad jag uppfattar som ett ultimatum..

Jag har tydligen den här veckan på mig
Eller vi har,
att hitta lösningar
annars säger du att det är över

Just nu är det tydligen jag som besitter tvivlen.
Valet om jag vill vara med dig är hur enkelt som helst,
det är resten som är svårt...

Kan vi välja varandra varje morgon resten av livet?

Kass mamma

Närhet,
det blev en helg fylld av närhet och värme.
Det har inte gått många sekunder då vi inte varit nära,
tagit på varann,
kramats,
kyssts,
hållt handen.

Ni sov hos oss både fredag och lördag.
Vi sov nära.
Samtalet nyss slutade med frågan:
- Ses vi imorgon?

Allt är så självklart och ändå så långt borta.
Jag mår så väldigt bra ena stunden,
för att tvivla till fullo i nästa.
Vi pratar om bröllop och om att flytta ihop,
vi,
VI,
vi som inte ens kan sätta oss i ett förhållande igen.

Alla fyra grodor verkar också ha mått bra och gillat helgen,
det har varit många skratt.

Ändå slutade kvällen nu med tjafs.
Jag blev så förbannad så jag slängde mobilen och fjärrkontrollen i golvet,
glasögonen mot grodorna och skrek,
medans jag stängde av teven.
De fick inte se de sista 10 minutrarna av Wipeout,
det fick bli sängen istället.
Sedan grät jag en skvätt.
För att jag skrämmer de jag älskar mest som bara tittar på mig som om jag har något fel och jag börjar ju allvarligt fundera själv också...
Vi kramades och jag sa förlåt och allt blev bra igen,
men jag har fortfarande dåligt samvete och mår piss.
Hela veckan har varit lugn utan bråk eller annat,
men sista kvällen, sista kvarten då sätter vi lågvattenmärket minsann.
Ibland är jag en urusel förälder...tur att de ska hem till Varg imorgon...

Vad du vill

Jag ringde dig igårkväll för att prata,
hahaha
det brukar alltid vara tvärtom, du som vill prata.
Men nu var det jag.

Jag kan inte hjälpa att jag blir förvirrad.
Vi är inte tillsammans,
kan inte ens ta ett beslut om att börja träffas på allvar igen.
Typ bara träffa varann och ta en dag i taget, ge fan i andra
"Jag vill inte träffa andra"
säger du,
själv är jag bara tyst...

Va fan vill du att jag gör????
frågade jag
"Jag vill att du gör det du vill, när du vill det"
får jag till svar då...
...och jag känner att det är en del i ett test,
ett test jag aldrig kommer att klara av.
Kommer du att göra det?

Jag antar att jag inte alls var born to make you happy...
Kommer dina val att göra mig lycklig?
Är det du vill när du vill det, vad jag vill?

Åh, om inte alla dessa frågor fanns!!

Jag frågade t o m igår om du skulle kunna hålla dig undan om vi bestämmer oss för noll kontakt igen. Jag påpekade att jag aldrig hade hört av mig förra gången, då det hann gå två dagar innan du ringde och var ledsen.
Du tror inte det, att du kan hålla dig borta.
Nähä, så då är allt upp till mig då...

Antingen gör vi som vi vill jämt och hoppas att det matchar till slut.
Eller så gör vi någon form av överrenskommelse.
Eller så lägger vi ner allt, med min styrka på topp...

valen börjar bli färre,
kanske är det väldigt bra...

Jag är ledsen över att du är ledsen,
jag vill inte att du tvivlar och mår dåligt.
Jag vill att du ska må bra!
Kan jag hjälpa dig med det?

Tvättstugan

Vi är hemma med sjuka barn både du och jag.
Jag och den äldre grodan åkte till er en stund.

Jag "hjälpte" dig i tvättstugan ;)
hur ska jag nånsin bli av med alla känslor??

Det blev lunch ute, alla fyra,
och du är allt igenom underbar hela tiden.

Jag tror att du märker att jag försvinner mer och mer,
jag tror att det är du som börjar bli rädd.

Imorgon ska vi träffas alla. Du och jag och 4 barn.
Som en familj, som så många gånger förr, ändå är allt ändrat, och allt precis som vanligt....

Älskar
Längtar

Uppvaktning

Du ringde igårkväll igen.

Sa så mycket vackert
"Jag längtar tillbaka till lördagnatt, det var underbart!
" Hej gobit"
" Du...jag älskar dig"
" Min mamma tycker att vi ska flytta ihop"
" Jag sa till henne att du är kvinnan för mig"
" Jag var in och tittade på dina kort, enbart därför"
"Givetvis kommer vi att sova ihop nästa vecka igen"

Kan man bli annat än förvirrad?????!!!!!
Det är ju för fan slut!

Ändå kan jag bara känna kärlek och hur oerhört gullig du är. Är det här uppvaktningen? Ska du prova med den efter 2½ år?? Men vet du, jag har nog inte varit mottaglig förr, men det är jag nu...är det det du märker???
Jag har aldrig varit mycket för romantiskt dravvel, nu smälter jag bara...mitt hjärta insuper allt och jag vill bara ha mer....men jag försöker tänka realistiskt, jag vet att vi inte är tillsammans igen. Att allt bara kan gå åt helvete. Och att kontakten sjunker till noll.

Men som sagt, jag måste ta chansen. Jag har inget annat val.

Styrkan försvann när du ville vara med mig..

Haha,
jag skrev att jag var stark.
Vilket skämt...
Om jag är stark, varför tillbringade vi då lördagnatt och hela söndagen tillsammans????
Och vilket dygn det blev! Vilken romantik och vilka känslor.
Jag vidhåller att det här är sjukt..

Lördagkväll, alkohol, vänner och glada skratt.
Du blev upprörd, arg - för jag ville inte att du skulle komma till den fest jag var på. Frågan var om du litade på mig, eller inte. Och vad fan ska du lita på??? Det är ju slut!!!
Du ville vara med mig.

Jag gav mig hem till dig, kom dit vid tolv på natten. Du bråkade en stund, men det gick över väldigt fort när du lyssnade på mig.

Du öppnade en flaska rött vin, tände ljus i sovrummet och ledde mig in. Klädde av mig stilla, jag drack vin från din mun, ljuslågorna fladdrade.
Det var underbart! Helt underbart!!!
Vi snurrade runt isängen och i varann till 4 på morgonen innan vi duschade tillsammans och sedan somnade utmattade, nära..

På morgonen väckte du mig och vi fortsatte.
Sedan gick vi upp o tittade på film, åkte hem till H och hämtade mina saker. Var ute och gick, lagade mat, mös. Och hela tiden talar du om för mig hur mycket du älskar mig, hur mycket du vill ha mig. Vi pratar t o m om giftermål ibland, på skoj antar jag, men ändå..

Minsta grodan kom hem och han tycker ju om dig lika mycket som jag så det blev en härlig kväll för oss tre. Natten tillbringade vi, du och jag, nära, under samma täcke - men inget sex..
Du pussade mig imorse när du åkte, precis som vanligt.

Oj vad stark jag är!
Oj vad jag kan stå emot!

Och nu har vi en ny vecka.
Du har skickat sms idag och tackat för god matlåda. Vi har bokat bowlingtid på fredag med dina barn och mina barn.
Jag mår inte dåligt, inte alls.
Jag känner mig snarare nyförälskad...men det är sjukt. Och frågan är om vi har ett "långsamt farväl" och bara drar ut på allt. Eller om vi någonsin kan få ihop det igen.
Jag skulle aldrig tvivla på att prova igen. Det finns alldeles för mycket känslor...jag önskar bara att alla frustration som kommer från dig kunde försvinna.
Och säkert har vi gjort fel val igen....
MEN JAG KAN INTE VÄLJA ANNAT!!!!!!

Det ringde visst

Det blev lunch på stan med S. Han förstår inte vad vi håller på med, han är inte den enda.
Jag tror inte att så många inser vad vi innebär för varann egentligen, eller hur långt vi har kommit...

16.45 ringde telefonen. Ditt nummer i displayen.
Hjärtat slår hårdare, fortare - jag blir svettig.
Svarar och reser mig, sedan går jag omkring konstant med hjärtat i halsgropen under de 45 minuter samtalet varar...
Du gråter, är ledsen, upprörd. Jag ber dig att lugna dig. Sedan pratar vi. Om allt och inget. Om hur vi mår. Om att du känner att du gör fel som ringer, men att du ändå måste. Efter bara två dagar utan mig...det säger mycket i min värld.
Jag blir lugn av att prata med dig, mår bra, där och då. Det är så underbart att höra din röst, höra dig skratta till mot slutet av samtalet. Mitt hjärta slår volter i bröstet.
Min kropp skriker KOM HIT!!!!! Men jag säger inget om det, trots att jag hör att du vill ha en inbjudan. Jag är stark, står emot, den här gången...

Vi lägger på och jag tror för en sekund att det ska kännas mycket värre. Att det ska göra mer ont. Men det händer inte. Jag mår fortfarande bra.
Jag mår bra över att höra att du är lika ledsen som jag, jag mår bra över att höra att du inte vill att jag ska gå hem med andra. Samtidigt försöker jag att inte få förhoppningar.

Det är så sorgligt allting. Hur kan vi inte förstå varann, hur lyckas vi bara prata förbi varandra? När jag tror att vi vill samma sak i slutändan.
Du säger att just nu känns allting fel, alla val blir fel - och jag kan bara hålla med...
Det känns skitfel att vara utan dig, att inte ha dig här i soffan, i sängen, i mig!! Men det gör inte att vi kan sätta oss i ett förhållande på en gång igen för att inte förlora varann...allting blir fel...hur vi än gör...

Jag vet bara att jag älskar och att jag är älskad.
Hur går man vidare då??

An ounce of peace is all I want for you, Will you never call again?

Fredag.
Igår var en hemsk dag, den kändes alldeles för lång - den här lär väl inte bli bättre.
Men jag ska snart sätta igång och hitta på lite annat, för att inte tänka. Inte hela tiden i allafall.

Men hallå, det är fredag. Ledig, barnfri. Det brukar vankas fest, alkohol och krogen. Jag har sagt att jag inte ska gå ut i helgen, men nu vacklar jag oerhört.
Jag vet att jag inte behöver det, jag (om någon) vet hur mycket dumt man gör under alkoholens inverkan, speciellt om man är ledsen.
Men jag är ju så pantad oxå!! Jag vill inte sitta hemma själv och veta att du är ute och roar dig och hittar andra som får värma din säng!! Då vill jag göra precis samma sak!!!
Som jag sa, pantad.

Vi hade pratat om saker att göra denna helg, eller du försökte planera, jag var vrång och sa att eftersom det är slut ska vi inte planera....ånger nu...men det är klart, vi hade väl ändå inte gått på Clintans nya film ikväll, eller haft ett Tequila-race imorgon...

Jag är innerligt livrädd för vad som kommer att hända den här helgen. Och hur allt kommer att kännas. Jag brukar vara med dig de här nätterna, i allafall efter två när jag vinglar fram över Kungsgatan upp till söder, för att få vara med dig.
Det är slut med det nu.
Allt är bara slut.
Eller?
Kommer du att höra av dig igen?
Jag har så svårt att se att våran saga bara är över, att vi bara gett upp. Är det verkligen dags att bara ge upp nu? Jag hade så många drömmar...om oss...jag måste sluta drömma...

Fredag var det!
Jag vann på Bomben igår. Hockeymatcherna :)
men det är riktigt kass utdelning. Men hallå! Jag vann i allafall.
Promenad väntar, stan väntar, bibblan väntar.
Sedan har jag en hel del måsten, men vi får väl se hur det blir med dessa....

För gott

November - 06
Det var då vi träffades.
Det var då vi hade sex.
Sedan skulle det inte bli mer...

Min kärlekshistoria med grodornas pappa (Varg) var över. Skilsmässan var ett faktum och jag ville bara vara ensam!
Det var jag i ett par månader, eller det var jag inte alls.
Otaliga var de som höll mig varm om nätterna, men längre än så kom de inte.

Vi hade sex, det var mitt på dagen. Mina grodor var i skolan och du försvann i väg efter ett par timmar. Jag minns att jag tyckte att du var snygg (naken) och att jag skrattade över kaffet. Vi hade pratat mycket innan iofs...antagligen för mycket.
På eftermiddagen kom ett sms och på kvällen så ringde du, och på den vägen blev det.

Men vi träffades länge innan vi gick vidare. Vi träffade andra oxå.
Slutet av januari kom den första krisen. Vi umgicks en vecka, åkte bort över helgen och jag blev fullkomligt livrädd!!
Jag fick känslor och sparkade bakut. Gick hem med en gift man för att visa att du inte betydde något, både för dig men framförallt för mig själv.
Du blev väldigt ledsen, sårad och vi slutade träffas i en vecka ungefär...sedan gled du tillbaka igen.
Och så har vi haft det. Sedan dess. Av och på. Förhållande, slut, icke-förhållande.

Tills igår. När jag skrek och svor. Du grät och stängde dörren och kärleken med orden
FÖR GOTT
då började jag gråta...

Därför behöver jag skriva här. Nu.
Jag behöver gå igenom sånt som har hänt. Jag behöver känna av och känna in.
Jag behöver gå tillbaka och läsa, hämta styrka och försöka förstå. Förstå dig, men framförallt mig själv.
Det innebär att det kan bli virrigt och blandat och minnen och nuet. Kanske förstår jag bara själv vad jag skriver ibland.
Iofs har jag inte spridit ut att jag startat upp denna blogg än heller.
Men lugn mina vänner :) ni kommer alla att få ett mail endera dagen med denna adress. De jag litar på och tycker om. De jag behöver. Alla utom Du. trots att jag litar på dig, tycker om dig och behöver dig. Men jag vet att du inte vill läsa. Bara därför.