Jaha

Jag skulle vara själv ikväll, efter två nätter på raken med B. Tre nätter skulle göra att det känns som ett förhållande haha. Jag är inte redo, inte för något alls egentligen.
Och B är inte min typ. Alls. Han kan nog bli en underbart värdefull vän vad det lider, han är så förbaskat rolig..

Men just nu så känns det bara bra. Han skickar sms om att han vill komma och det är så skönt att sova nära, efter en urladdning.
Hur hände det???
Jag som alltid älskat att sova själv. Rulla av, vända ryggen till, eget täcke - HÅLL DIG FÖR FAN PÅ DIN KANT!!!
Är det du som ändrat mig i den frågan...du har lockat och lirkat och tjatat och väntat. Stått ut. Accepterat. Och sedan fått nog, men då hade vi redan sovit nära länge...
Jag vet inte om jag gillar den förändringen.
Att vilja sova nära kan sätta en i beroendeställning. Man sover bättre med, än utan. Jag vill sova bättre utan. Ensam.

Om jag var rädd med dig, så är det inget emot vad jag är nu. Om jag var cynisk och inte trodde på kärlek innan dig - hur tror du att det funkar nu?
Ibland vet jag helt ärligt inte hur jag ska hantera allting. Alla bubblande känslor.

Du talar till mig med en ton av förakt och trötthet. Tomhet.
Men gör inte det med våra minnen. Snälla, håll dem vackra. De är vackra, de jag inte har solkat ner redan..
Håll våra minnen varma och levande så kanske jag kan tro på kärleken någon gång igen.
Jag önskar dig allt gott. Glöm aldrig det.

Vidare

Jakten bränner i kroppen,

de gånger du försvunnit ut ur mitt liv har jag ofta gjort felaktiga val som slutat i mer eller mindre katastrof.

För flera inblandade parter.

Du känner mig.

Du vet vem jag är.

Du inser alla mina svagheter på en gång.

Du vet redan vad jag har gjort och vad jag sysslar med nu.

Eller hur?

Vi har inte pratat sen i söndags. Det är skönt.

Jag gör både bra och dåliga val,

men jag sover inte ensam.

Problemet är alltså inte att jag ligger (häromnatten kom den andra, när den första gick...) utan problemet är att jag sover ihop...

I mitt huvud kan det bli ett problem

Jag gör inget halvdant, det är inte min grej.

Det vet du.

Att jag inte hör av mig har inte att göra med att jag glömt dig, jag skyddar mig själv.

Det är lättare att gå vidare utan kontakt,

sen är jag sällan ensam heller.

Han som sover här är hur underbart rolig som helst. Det flödar glädje och skratt.

Jag blir glad när han hör av sig, glad när han kommer

och saknar inte när han går.

Jag är inte rädd för att bli dömd, eller för tårar eller jobbiga känslor.

Jag är inte rädd för att han ska se igenom mig,

som du gör.

Jag får vara bara jag och ta lätt på livet igen,

för en kort stund.

Maten och sömnen är fortfarande illa,

men jag sov väldigt gott inatt.

Nära,

nyknullad,

tillfredsställd,

det blev en kram imorse, ett "vi hörs"

och några timmar senare dagens första sms

Jag är ledsen,

jag är så innerligt ledsen,

men jag behöver det här för att gå vidare.

Nu och här.

Jag inbillar mig att du gör samma sak.

Provar min metod,

som du dömt ut så många gånger förr...

knulla bort någon, med någon annan

LEV

gå ut och ta för sig, gå vidare

Jag är så sakteliga på väg nu.

Vidare...

Fröken Svår

Det blev inte vi.
Jag vet att jag rapar och upprepar mig i all oändlighet.
Men 3 års saga är ALL nu,
det blir inte mer.

För första gången är vi nog överrens. Ingen av oss orkar.
Jag orkar inte.
Inte.

Det blev för mycket test,
för många prov jag skulle klara av och utstå.
Jag är inte så bra på att följa andras direktioner,
jag skapar mina egna.
Jag är ledsen att jag inte kunde leva upp till dem,
och jag vet att du känner samma sak.

Det var flera dagar sedan vi pratades vid.
Jag saknar dig så det gör ont.
Du är ju min bästa vän,
jag behöver prata med dig,
nu, nyss, hela tiden.
Men det funkar inte.
Kanske kan vi bli vänner nångång igen,
senare,
när känslorna är borta...
"Mina känslor kommer aldrig att minska eller försvinna"
sa du då
men det är klart de kommer att göra.
Det kommer snart någon ny,
du byter snart ut mig.

Själv har jag ångest för att jag redan jagat din kropp på flykten med en annan kropp.
Det hände,
en gång.
Jag saknade dig inte där och då,
inte under den korta tid jag njöt av någon annan.
Annars tänker jag på dig och saknar dig hela tiden.
Konstant.
Du är kärleken i mitt liv.
Jag vet det.
Nu

Det ringde visst

Det blev lunch på stan med S. Han förstår inte vad vi håller på med, han är inte den enda.
Jag tror inte att så många inser vad vi innebär för varann egentligen, eller hur långt vi har kommit...

16.45 ringde telefonen. Ditt nummer i displayen.
Hjärtat slår hårdare, fortare - jag blir svettig.
Svarar och reser mig, sedan går jag omkring konstant med hjärtat i halsgropen under de 45 minuter samtalet varar...
Du gråter, är ledsen, upprörd. Jag ber dig att lugna dig. Sedan pratar vi. Om allt och inget. Om hur vi mår. Om att du känner att du gör fel som ringer, men att du ändå måste. Efter bara två dagar utan mig...det säger mycket i min värld.
Jag blir lugn av att prata med dig, mår bra, där och då. Det är så underbart att höra din röst, höra dig skratta till mot slutet av samtalet. Mitt hjärta slår volter i bröstet.
Min kropp skriker KOM HIT!!!!! Men jag säger inget om det, trots att jag hör att du vill ha en inbjudan. Jag är stark, står emot, den här gången...

Vi lägger på och jag tror för en sekund att det ska kännas mycket värre. Att det ska göra mer ont. Men det händer inte. Jag mår fortfarande bra.
Jag mår bra över att höra att du är lika ledsen som jag, jag mår bra över att höra att du inte vill att jag ska gå hem med andra. Samtidigt försöker jag att inte få förhoppningar.

Det är så sorgligt allting. Hur kan vi inte förstå varann, hur lyckas vi bara prata förbi varandra? När jag tror att vi vill samma sak i slutändan.
Du säger att just nu känns allting fel, alla val blir fel - och jag kan bara hålla med...
Det känns skitfel att vara utan dig, att inte ha dig här i soffan, i sängen, i mig!! Men det gör inte att vi kan sätta oss i ett förhållande på en gång igen för att inte förlora varann...allting blir fel...hur vi än gör...

Jag vet bara att jag älskar och att jag är älskad.
Hur går man vidare då??