Jakten bränner i kroppen,
de gånger du försvunnit ut ur mitt liv har jag ofta gjort felaktiga val som slutat i mer eller mindre katastrof.
För flera inblandade parter.
Du känner mig.
Du vet vem jag är.
Du inser alla mina svagheter på en gång.
Du vet redan vad jag har gjort och vad jag sysslar med nu.
Eller hur?
Vi har inte pratat sen i söndags. Det är skönt.
Jag gör både bra och dåliga val,
men jag sover inte ensam.
Problemet är alltså inte att jag ligger (häromnatten kom den andra, när den första gick...) utan problemet är att jag sover ihop...
I mitt huvud kan det bli ett problem
Jag gör inget halvdant, det är inte min grej.
Det vet du.
Att jag inte hör av mig har inte att göra med att jag glömt dig, jag skyddar mig själv.
Det är lättare att gå vidare utan kontakt,
sen är jag sällan ensam heller.
Han som sover här är hur underbart rolig som helst. Det flödar glädje och skratt.
Jag blir glad när han hör av sig, glad när han kommer
och saknar inte när han går.
Jag är inte rädd för att bli dömd, eller för tårar eller jobbiga känslor.
Jag är inte rädd för att han ska se igenom mig,
som du gör.
Jag får vara bara jag och ta lätt på livet igen,
för en kort stund.
Maten och sömnen är fortfarande illa,
men jag sov väldigt gott inatt.
Nära,
nyknullad,
tillfredsställd,
det blev en kram imorse, ett "vi hörs"
och några timmar senare dagens första sms
Jag är ledsen,
jag är så innerligt ledsen,
men jag behöver det här för att gå vidare.
Nu och här.
Jag inbillar mig att du gör samma sak.
Provar min metod,
som du dömt ut så många gånger förr...
knulla bort någon, med någon annan
LEV
gå ut och ta för sig, gå vidare
Jag är så sakteliga på väg nu.
Vidare...
