Kass mamma

Närhet,
det blev en helg fylld av närhet och värme.
Det har inte gått många sekunder då vi inte varit nära,
tagit på varann,
kramats,
kyssts,
hållt handen.

Ni sov hos oss både fredag och lördag.
Vi sov nära.
Samtalet nyss slutade med frågan:
- Ses vi imorgon?

Allt är så självklart och ändå så långt borta.
Jag mår så väldigt bra ena stunden,
för att tvivla till fullo i nästa.
Vi pratar om bröllop och om att flytta ihop,
vi,
VI,
vi som inte ens kan sätta oss i ett förhållande igen.

Alla fyra grodor verkar också ha mått bra och gillat helgen,
det har varit många skratt.

Ändå slutade kvällen nu med tjafs.
Jag blev så förbannad så jag slängde mobilen och fjärrkontrollen i golvet,
glasögonen mot grodorna och skrek,
medans jag stängde av teven.
De fick inte se de sista 10 minutrarna av Wipeout,
det fick bli sängen istället.
Sedan grät jag en skvätt.
För att jag skrämmer de jag älskar mest som bara tittar på mig som om jag har något fel och jag börjar ju allvarligt fundera själv också...
Vi kramades och jag sa förlåt och allt blev bra igen,
men jag har fortfarande dåligt samvete och mår piss.
Hela veckan har varit lugn utan bråk eller annat,
men sista kvällen, sista kvarten då sätter vi lågvattenmärket minsann.
Ibland är jag en urusel förälder...tur att de ska hem till Varg imorgon...

Såhär skrev jag i tisdagskväll förra veckan

Ja det här skrev jag ner i tisdagskväll förra veckan efter att jag slängt på luren i örat på dig. Även då var jag väldigt arg, frustrerad.
Jag vet nu att mycket av det här inte stämmer, vi har pratat om det flera gånger om. Men jag vill och behöver minnas känslan, så därför får det komma med här.
Ibland måste jag ta ett steg tillbaka och inte hetsa upp mig och ge mig iväg i tankarna...som alla andra människor...trots att jag egentligen inte vill vara som alla andra....

Så jävla arg som jag är nu var det längesedan jag var!
Men egentligen kanaliserar jag känslan som ilska, för att slippa andra känslor.
Egentligen känner jag mig lurad och oändligt besviken.
Var det den här tönten du var? Hela tiden? Blev jag så förbannat lurad?
Jag som känner mig ganska luttrad tycker att jag borde ha sett igenom dig för länge sedan. Men det gjorde jag inte..
Jag trodde på det du sa. Jag lät mig luras, ledas.
Jag ville så gärna tro att det skulle kunna bli vi igen, men innerst inne visste väl jag oxå.
Du hade rätt. Allt skulle komma att sluta med en krasch. Den kraschen kom ikväll, men inte av en anledning vi båda trodde.
Utan att jag blev heligt förbannad på ditt trötta, flata, ointresserade sätt.

Vill du inte ha mig så ska du fan slippa! Tro mig!
Jag orkar inte med detta längre. Alls.
Jag orkar inte med dig längre. Alls.
Du kan inte ge mig det jag behöver eller vill ha.
Du är tråkig, trött, enkelspårig, ömhetstörstande, skyller allt på mig mm mm.
Jag behöver dig inte.

Jag kommer fan att sova gott inatt!
Konstigt nog.

Behöver jag tillägga att jag inte sov gott alls den natten, heller....

Anonym

Det här går egentligen emot allt jag tror på.
Att vara anonym.
Men jag kommer att göra detta ändå. För att skydda mig själv (och framförallt de runtom mig) men ändå kunna tycka och skriva och önska.

Kommentarer och tyckanden och råd behöver man ju ändå.

Jag har tyvärr oxå tagit beslutet att göra så att jag själv måste godkänna kommentarerna innan de publiceras. Mycket för att jag inte vill att någon ska råka skriva mitt namn eller annat som kan röja mig.

Detta gör att jag kan vara fullständigt uppriktig om precis allt som händer. Om hur jag mår och vad jag känner.

Just nu handlar livet mycket om krossade hjärtan. Vi gjorde slut för en månad sedan (igen), men fortsatte att träffas ändå för att se om vi kunde reda ut saker och ting. Igårkväll nådde vi kulmen och du åkte härifrån för gott och i ilska. Mest är det nog jag som är arg. Fullständigt jävla förbannad!!

Det kom ett sms imorse om att du saknar mig.
Det kom ett humormail.
Jag vet inte om jag ska svara eller inte.
Men jag saknar dig så det gör ONT!!!
Redan.