Vidare

Jakten bränner i kroppen,

de gånger du försvunnit ut ur mitt liv har jag ofta gjort felaktiga val som slutat i mer eller mindre katastrof.

För flera inblandade parter.

Du känner mig.

Du vet vem jag är.

Du inser alla mina svagheter på en gång.

Du vet redan vad jag har gjort och vad jag sysslar med nu.

Eller hur?

Vi har inte pratat sen i söndags. Det är skönt.

Jag gör både bra och dåliga val,

men jag sover inte ensam.

Problemet är alltså inte att jag ligger (häromnatten kom den andra, när den första gick...) utan problemet är att jag sover ihop...

I mitt huvud kan det bli ett problem

Jag gör inget halvdant, det är inte min grej.

Det vet du.

Att jag inte hör av mig har inte att göra med att jag glömt dig, jag skyddar mig själv.

Det är lättare att gå vidare utan kontakt,

sen är jag sällan ensam heller.

Han som sover här är hur underbart rolig som helst. Det flödar glädje och skratt.

Jag blir glad när han hör av sig, glad när han kommer

och saknar inte när han går.

Jag är inte rädd för att bli dömd, eller för tårar eller jobbiga känslor.

Jag är inte rädd för att han ska se igenom mig,

som du gör.

Jag får vara bara jag och ta lätt på livet igen,

för en kort stund.

Maten och sömnen är fortfarande illa,

men jag sov väldigt gott inatt.

Nära,

nyknullad,

tillfredsställd,

det blev en kram imorse, ett "vi hörs"

och några timmar senare dagens första sms

Jag är ledsen,

jag är så innerligt ledsen,

men jag behöver det här för att gå vidare.

Nu och här.

Jag inbillar mig att du gör samma sak.

Provar min metod,

som du dömt ut så många gånger förr...

knulla bort någon, med någon annan

LEV

gå ut och ta för sig, gå vidare

Jag är så sakteliga på väg nu.

Vidare...

Behöver

Just nu behöver jag:
romantik
få höra att jag är vacker
veta att jag är åtrådd
känna mig älskad
möta blicken som säger allt detta, igen och igen och igen

Just nu har jag behov av kärlek och närhet,
det är ovanligt
men jag vill
jag behöver...

och du ger mig allt detta,
och det känns underbart
och samtidigt
hemskt

Det ringde visst

Det blev lunch på stan med S. Han förstår inte vad vi håller på med, han är inte den enda.
Jag tror inte att så många inser vad vi innebär för varann egentligen, eller hur långt vi har kommit...

16.45 ringde telefonen. Ditt nummer i displayen.
Hjärtat slår hårdare, fortare - jag blir svettig.
Svarar och reser mig, sedan går jag omkring konstant med hjärtat i halsgropen under de 45 minuter samtalet varar...
Du gråter, är ledsen, upprörd. Jag ber dig att lugna dig. Sedan pratar vi. Om allt och inget. Om hur vi mår. Om att du känner att du gör fel som ringer, men att du ändå måste. Efter bara två dagar utan mig...det säger mycket i min värld.
Jag blir lugn av att prata med dig, mår bra, där och då. Det är så underbart att höra din röst, höra dig skratta till mot slutet av samtalet. Mitt hjärta slår volter i bröstet.
Min kropp skriker KOM HIT!!!!! Men jag säger inget om det, trots att jag hör att du vill ha en inbjudan. Jag är stark, står emot, den här gången...

Vi lägger på och jag tror för en sekund att det ska kännas mycket värre. Att det ska göra mer ont. Men det händer inte. Jag mår fortfarande bra.
Jag mår bra över att höra att du är lika ledsen som jag, jag mår bra över att höra att du inte vill att jag ska gå hem med andra. Samtidigt försöker jag att inte få förhoppningar.

Det är så sorgligt allting. Hur kan vi inte förstå varann, hur lyckas vi bara prata förbi varandra? När jag tror att vi vill samma sak i slutändan.
Du säger att just nu känns allting fel, alla val blir fel - och jag kan bara hålla med...
Det känns skitfel att vara utan dig, att inte ha dig här i soffan, i sängen, i mig!! Men det gör inte att vi kan sätta oss i ett förhållande på en gång igen för att inte förlora varann...allting blir fel...hur vi än gör...

Jag vet bara att jag älskar och att jag är älskad.
Hur går man vidare då??

För gott

November - 06
Det var då vi träffades.
Det var då vi hade sex.
Sedan skulle det inte bli mer...

Min kärlekshistoria med grodornas pappa (Varg) var över. Skilsmässan var ett faktum och jag ville bara vara ensam!
Det var jag i ett par månader, eller det var jag inte alls.
Otaliga var de som höll mig varm om nätterna, men längre än så kom de inte.

Vi hade sex, det var mitt på dagen. Mina grodor var i skolan och du försvann i väg efter ett par timmar. Jag minns att jag tyckte att du var snygg (naken) och att jag skrattade över kaffet. Vi hade pratat mycket innan iofs...antagligen för mycket.
På eftermiddagen kom ett sms och på kvällen så ringde du, och på den vägen blev det.

Men vi träffades länge innan vi gick vidare. Vi träffade andra oxå.
Slutet av januari kom den första krisen. Vi umgicks en vecka, åkte bort över helgen och jag blev fullkomligt livrädd!!
Jag fick känslor och sparkade bakut. Gick hem med en gift man för att visa att du inte betydde något, både för dig men framförallt för mig själv.
Du blev väldigt ledsen, sårad och vi slutade träffas i en vecka ungefär...sedan gled du tillbaka igen.
Och så har vi haft det. Sedan dess. Av och på. Förhållande, slut, icke-förhållande.

Tills igår. När jag skrek och svor. Du grät och stängde dörren och kärleken med orden
FÖR GOTT
då började jag gråta...

Därför behöver jag skriva här. Nu.
Jag behöver gå igenom sånt som har hänt. Jag behöver känna av och känna in.
Jag behöver gå tillbaka och läsa, hämta styrka och försöka förstå. Förstå dig, men framförallt mig själv.
Det innebär att det kan bli virrigt och blandat och minnen och nuet. Kanske förstår jag bara själv vad jag skriver ibland.
Iofs har jag inte spridit ut att jag startat upp denna blogg än heller.
Men lugn mina vänner :) ni kommer alla att få ett mail endera dagen med denna adress. De jag litar på och tycker om. De jag behöver. Alla utom Du. trots att jag litar på dig, tycker om dig och behöver dig. Men jag vet att du inte vill läsa. Bara därför.