Det ringde visst

Det blev lunch på stan med S. Han förstår inte vad vi håller på med, han är inte den enda.
Jag tror inte att så många inser vad vi innebär för varann egentligen, eller hur långt vi har kommit...

16.45 ringde telefonen. Ditt nummer i displayen.
Hjärtat slår hårdare, fortare - jag blir svettig.
Svarar och reser mig, sedan går jag omkring konstant med hjärtat i halsgropen under de 45 minuter samtalet varar...
Du gråter, är ledsen, upprörd. Jag ber dig att lugna dig. Sedan pratar vi. Om allt och inget. Om hur vi mår. Om att du känner att du gör fel som ringer, men att du ändå måste. Efter bara två dagar utan mig...det säger mycket i min värld.
Jag blir lugn av att prata med dig, mår bra, där och då. Det är så underbart att höra din röst, höra dig skratta till mot slutet av samtalet. Mitt hjärta slår volter i bröstet.
Min kropp skriker KOM HIT!!!!! Men jag säger inget om det, trots att jag hör att du vill ha en inbjudan. Jag är stark, står emot, den här gången...

Vi lägger på och jag tror för en sekund att det ska kännas mycket värre. Att det ska göra mer ont. Men det händer inte. Jag mår fortfarande bra.
Jag mår bra över att höra att du är lika ledsen som jag, jag mår bra över att höra att du inte vill att jag ska gå hem med andra. Samtidigt försöker jag att inte få förhoppningar.

Det är så sorgligt allting. Hur kan vi inte förstå varann, hur lyckas vi bara prata förbi varandra? När jag tror att vi vill samma sak i slutändan.
Du säger att just nu känns allting fel, alla val blir fel - och jag kan bara hålla med...
Det känns skitfel att vara utan dig, att inte ha dig här i soffan, i sängen, i mig!! Men det gör inte att vi kan sätta oss i ett förhållande på en gång igen för att inte förlora varann...allting blir fel...hur vi än gör...

Jag vet bara att jag älskar och att jag är älskad.
Hur går man vidare då??