Jag kom hem i lördags

Det var några dagar sen igen...
Vill ni veta varför??

Jag försöker samla ihop mig och mina tankar efter helgen som inte alls slutade som jag hade tänkt mig. Någon som är förvånad??

Fredagkväll var jag på en dejt. En fullkomligt urusel dejt som återigen bara påvisade det jag säger om att jag inte ska dejta, jag är mycket bättre på att prata, kallprata, naken, efter sex... Jag tackade för mig redan före klockan 22 och for till den yngre barnlöse kille jag träffat ett par gånger. Klockan 2.23, någon minut efter att vi släkt lampan och sagt godnatt kom det första sms:et.
Jag såg att det var Du som var avsändaren, så jag läste det inte ens. Det kom två till, ganska snart efter det första, och jag var tvungen.
Med bultande hjärta och svettiga händer öppnade jag messen, fast jag egentligen visste redan vad som stod.. "Har du sällskap? Vill du ha sällskap?! "Jag saknar dig så oerhört" "Jag älskar dig"...
Det var jobbigt att läsa och JA jag vet att det var fyllesms, men det var ändå jobbigt.
Jag svarade som det var; att jag var upptagen...

Sov ytterst dåligt och åkte till jobbet morgon efter.
När jag slutade jobbet hade det gått några sms och jag ville höra hur du mådde. Vi pratade. "Kom" sa du. "Kom och var med mig" och givetvis sköt jag upp mina planer och åkte till dig.

När jag såg dig igen, hamnade i din famn, i din soffa, i din säng - så var det som att komma hem. Inte enklare än så. Inte svårare än så. Jag kom hem.
Vi pratade och låg om vartannat hela natten. Och jag sov så bra. Nära. Bredvid dig.

Jobbade hela söndagen igen. Nu riktigt trött, men ändå lycklig...och ledsen...vad skulle hända nu? Träffas vi igen?
Du hämtade mig på jobbet, vi åt ihop, vi kramades, vi grät och pratade (ja om samma saker som så många gånger förr) du sa att du vill få garantier att jag ska säga samma sak igen och igen. Du sa att kommer vi nånsin att göra detta igen så vill du gifta dig med mig! Du har aldrig velat gifta dig nånsin förr, med nån. Hur fan ska jag tolka det????

Något förvirrad nu igen. Det kommer att bli mer dravvel, tro mig...
Och nej vi är absolut inte tillsammans, det blev ett kort samtal i måndags - du är borta på jobbresa. Jag är borta i huvudet.
Men ändå har jag kommit hem igen...

Boka mig???? Jo men tjena...

Sms:et kom och frågan var glasklar.

"Jag vill boka dig inatt"

Men va trodde du?? Jag ska ju fan på date ikväll, inte för att du vet det, men ändå.
Det märks att du inte känner mig.
Det märks att vi nyss har träffats.
Det märks att du inte har en aning om att jag inte är bokbar.

Jag går och kommer som jag vill! När jag vill!

Ändå ler jag en hel del och läser messet några gånger till.
Boka mig....

Jaha

Jag skulle vara själv ikväll, efter två nätter på raken med B. Tre nätter skulle göra att det känns som ett förhållande haha. Jag är inte redo, inte för något alls egentligen.
Och B är inte min typ. Alls. Han kan nog bli en underbart värdefull vän vad det lider, han är så förbaskat rolig..

Men just nu så känns det bara bra. Han skickar sms om att han vill komma och det är så skönt att sova nära, efter en urladdning.
Hur hände det???
Jag som alltid älskat att sova själv. Rulla av, vända ryggen till, eget täcke - HÅLL DIG FÖR FAN PÅ DIN KANT!!!
Är det du som ändrat mig i den frågan...du har lockat och lirkat och tjatat och väntat. Stått ut. Accepterat. Och sedan fått nog, men då hade vi redan sovit nära länge...
Jag vet inte om jag gillar den förändringen.
Att vilja sova nära kan sätta en i beroendeställning. Man sover bättre med, än utan. Jag vill sova bättre utan. Ensam.

Om jag var rädd med dig, så är det inget emot vad jag är nu. Om jag var cynisk och inte trodde på kärlek innan dig - hur tror du att det funkar nu?
Ibland vet jag helt ärligt inte hur jag ska hantera allting. Alla bubblande känslor.

Du talar till mig med en ton av förakt och trötthet. Tomhet.
Men gör inte det med våra minnen. Snälla, håll dem vackra. De är vackra, de jag inte har solkat ner redan..
Håll våra minnen varma och levande så kanske jag kan tro på kärleken någon gång igen.
Jag önskar dig allt gott. Glöm aldrig det.

Vidare

Jakten bränner i kroppen,

de gånger du försvunnit ut ur mitt liv har jag ofta gjort felaktiga val som slutat i mer eller mindre katastrof.

För flera inblandade parter.

Du känner mig.

Du vet vem jag är.

Du inser alla mina svagheter på en gång.

Du vet redan vad jag har gjort och vad jag sysslar med nu.

Eller hur?

Vi har inte pratat sen i söndags. Det är skönt.

Jag gör både bra och dåliga val,

men jag sover inte ensam.

Problemet är alltså inte att jag ligger (häromnatten kom den andra, när den första gick...) utan problemet är att jag sover ihop...

I mitt huvud kan det bli ett problem

Jag gör inget halvdant, det är inte min grej.

Det vet du.

Att jag inte hör av mig har inte att göra med att jag glömt dig, jag skyddar mig själv.

Det är lättare att gå vidare utan kontakt,

sen är jag sällan ensam heller.

Han som sover här är hur underbart rolig som helst. Det flödar glädje och skratt.

Jag blir glad när han hör av sig, glad när han kommer

och saknar inte när han går.

Jag är inte rädd för att bli dömd, eller för tårar eller jobbiga känslor.

Jag är inte rädd för att han ska se igenom mig,

som du gör.

Jag får vara bara jag och ta lätt på livet igen,

för en kort stund.

Maten och sömnen är fortfarande illa,

men jag sov väldigt gott inatt.

Nära,

nyknullad,

tillfredsställd,

det blev en kram imorse, ett "vi hörs"

och några timmar senare dagens första sms

Jag är ledsen,

jag är så innerligt ledsen,

men jag behöver det här för att gå vidare.

Nu och här.

Jag inbillar mig att du gör samma sak.

Provar min metod,

som du dömt ut så många gånger förr...

knulla bort någon, med någon annan

LEV

gå ut och ta för sig, gå vidare

Jag är så sakteliga på väg nu.

Vidare...

Du är min gaffatejp

Är det möjligt att läka hjärtat?

Går det att hela? Att börja om från noll.

Näe, jag tror inte det. Man kan möjligen tejpa. Laga. Fixa. Lappa. Hålla ihop.

Du var här idag. Med dina tårar, med din kropp, med din underbara kropp, med hela din uppenbarelse - blev du min gaffatejp. Dina ord lappade, dina vackra ord höll ihop där och då, dina armar runt mig blev klistret och kåtheten i din blick, längtan, helade mig för en stund.

Nu hoppas jag att det håller tätt tills nästa gång och inte glipar nånstans...

Jag valde rätt

Jag svarade på ultimatumet, eller inte direkt.
Vi hade lite att prata om först.
Det blev i telefon igårkväll.
Sedan låg jag och grubblade

mest hela natten...

Imorse kom du,
sket i jobbet,
kom till mig
pratade
älskade
pratade
mer kärlek

och där i sängen
mellan allt
hittade vi alternativ som passar oss båda

I varje fall nu.

Så beslutet togs
och det blir ingen singelsommar i år heller

Trots rädslan
så valde jag kärleken

Tvättstugan

Vi är hemma med sjuka barn både du och jag.
Jag och den äldre grodan åkte till er en stund.

Jag "hjälpte" dig i tvättstugan ;)
hur ska jag nånsin bli av med alla känslor??

Det blev lunch ute, alla fyra,
och du är allt igenom underbar hela tiden.

Jag tror att du märker att jag försvinner mer och mer,
jag tror att det är du som börjar bli rädd.

Imorgon ska vi träffas alla. Du och jag och 4 barn.
Som en familj, som så många gånger förr, ändå är allt ändrat, och allt precis som vanligt....

Älskar
Längtar

För gott

November - 06
Det var då vi träffades.
Det var då vi hade sex.
Sedan skulle det inte bli mer...

Min kärlekshistoria med grodornas pappa (Varg) var över. Skilsmässan var ett faktum och jag ville bara vara ensam!
Det var jag i ett par månader, eller det var jag inte alls.
Otaliga var de som höll mig varm om nätterna, men längre än så kom de inte.

Vi hade sex, det var mitt på dagen. Mina grodor var i skolan och du försvann i väg efter ett par timmar. Jag minns att jag tyckte att du var snygg (naken) och att jag skrattade över kaffet. Vi hade pratat mycket innan iofs...antagligen för mycket.
På eftermiddagen kom ett sms och på kvällen så ringde du, och på den vägen blev det.

Men vi träffades länge innan vi gick vidare. Vi träffade andra oxå.
Slutet av januari kom den första krisen. Vi umgicks en vecka, åkte bort över helgen och jag blev fullkomligt livrädd!!
Jag fick känslor och sparkade bakut. Gick hem med en gift man för att visa att du inte betydde något, både för dig men framförallt för mig själv.
Du blev väldigt ledsen, sårad och vi slutade träffas i en vecka ungefär...sedan gled du tillbaka igen.
Och så har vi haft det. Sedan dess. Av och på. Förhållande, slut, icke-förhållande.

Tills igår. När jag skrek och svor. Du grät och stängde dörren och kärleken med orden
FÖR GOTT
då började jag gråta...

Därför behöver jag skriva här. Nu.
Jag behöver gå igenom sånt som har hänt. Jag behöver känna av och känna in.
Jag behöver gå tillbaka och läsa, hämta styrka och försöka förstå. Förstå dig, men framförallt mig själv.
Det innebär att det kan bli virrigt och blandat och minnen och nuet. Kanske förstår jag bara själv vad jag skriver ibland.
Iofs har jag inte spridit ut att jag startat upp denna blogg än heller.
Men lugn mina vänner :) ni kommer alla att få ett mail endera dagen med denna adress. De jag litar på och tycker om. De jag behöver. Alla utom Du. trots att jag litar på dig, tycker om dig och behöver dig. Men jag vet att du inte vill läsa. Bara därför.