November - 06
Det var då vi träffades.
Det var då vi hade sex.
Sedan skulle det inte bli mer...
Min kärlekshistoria med grodornas pappa (Varg) var över. Skilsmässan var ett faktum och jag ville bara vara ensam!
Det var jag i ett par månader, eller det var jag inte alls.
Otaliga var de som höll mig varm om nätterna, men längre än så kom de inte.
Vi hade sex, det var mitt på dagen. Mina grodor var i skolan och du försvann i väg efter ett par timmar. Jag minns att jag tyckte att du var snygg (naken) och att jag skrattade över kaffet. Vi hade pratat mycket innan iofs...antagligen för mycket.
På eftermiddagen kom ett sms och på kvällen så ringde du, och på den vägen blev det.
Men vi träffades länge innan vi gick vidare. Vi träffade andra oxå.
Slutet av januari kom den första krisen. Vi umgicks en vecka, åkte bort över helgen och jag blev fullkomligt livrädd!!
Jag fick känslor och sparkade bakut. Gick hem med en gift man för att visa att du inte betydde något, både för dig men framförallt för mig själv.
Du blev väldigt ledsen, sårad och vi slutade träffas i en vecka ungefär...sedan gled du tillbaka igen.
Och så har vi haft det. Sedan dess. Av och på. Förhållande, slut, icke-förhållande.
Tills igår. När jag skrek och svor. Du grät och stängde dörren och kärleken med orden
FÖR GOTT
då började jag gråta...
Därför behöver jag skriva här. Nu.
Jag behöver gå igenom sånt som har hänt. Jag behöver känna av och känna in.
Jag behöver gå tillbaka och läsa, hämta styrka och försöka förstå. Förstå dig, men framförallt mig själv.
Det innebär att det kan bli virrigt och blandat och minnen och nuet. Kanske förstår jag bara själv vad jag skriver ibland.
Iofs har jag inte spridit ut att jag startat upp denna blogg än heller.
Men lugn mina vänner :) ni kommer alla att få ett mail endera dagen med denna adress. De jag litar på och tycker om. De jag behöver. Alla utom Du. trots att jag litar på dig, tycker om dig och behöver dig. Men jag vet att du inte vill läsa. Bara därför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vännen, jag känner mig uppriktigt hedrad att få vara med i ditt liv här.
Jag tycker om dig oxå! :)
För övrigt kan jag inte säga nåt för att få det att sluta göra ont, så jag skickar bara ett gäng kramar! :(
Självklart får du vara med! :)
Nej, jag vet att jag måste gå igenom smärtan den här gången för att kunna gå vidare. Den går inte att sopa bort.
Kram
Skicka en kommentar